Den förste
som var den störste
Klev upp på altarets släta yta
för att åt gudarna låta sig blotas
Med sina förfäders plats han ville byta
den svåra torkan och svälten skulle botas
Den andra
kunde man inte klandra
Länge han kämpade och hårt han drog
på gudarnas stora och tunga vagn
I den myckna svetten han drunknade och dog
till gudarna och folk var han ej till någon nytta
Den siste
sina hjältar hon miste
Fridfullt bars de sakta ut på bårar
hade kämpat på livets arena
Kvar stod hon där förstenad och fällde tåtar
försjunken i sorg, levde hon mol allena
15 mars 1989